Min grannes hus.

Jag kommer ihåg den där dagen så väl. Den där dagen då jag och min favoritgranne blev osams. Jag var inte så tuff på den tiden. Men jag ville vara det. Så för att imponera på en släkting ropade jag högt ut i luften något i stil med att Sandra, min granne, var en idiot. Egentligen visste jag inte varför, hon var ju en kul tjej, den där Sandra. Men jag kände mig så tuff och hon hörde mig säkert inte ändå.
Efter det sågs vi inte mer. Och jag tog mig aldrig tid att fundera över varför. Sex år senare fick jag reda på att anledningen till grannfejden var det där utropet. Efter det kallar jag sällan folk för idioter, och granntösen älskar jag tills fötterna domnar.