Om kvällarna blir jag låg och deppig, men så fort jag öppnat ögonen om morgnarna är bekymmrena som bortblåsta. Det kanske är något som alla upplever men det är värt att tas upp. Jag vill aldrig mer vara ensam när solen gått ned. Och i fredags var jag ofantligt nere i dalarna.
Födelsedagsförfest, sen ut och dansa. Inte ens jätteberusad, men ändå lyckades jag hamna hemma i sängen innan kvällen blev morgon. Livet var så värdelöst så jag gick och lade mig.