Han dog.


Ligger i gårdages kläder och gårdagens smink i min säng. Förbannade först mig själv för att jag inte drog ner persiennerna igår, men när solen väckte mig runt nio-tiden blev jag inte arg. Av någon konstig anledning sov jag uppochned i natt, med huvudet vid fotänden och fötterna vid huvudänden. Jag hör prat från köket, men vågar inte gå upp. Det låter som att vi har besök, känner inte igen rösten. Kanske är det nån från Jehovas vittnen som bjudit in sig igen.  Det knakar i mina revben också, jag måste ha sovit på sidan för det känns som att bröstkorgen knycklats ihop som en papperslapp och jag vill bara att någon ska dra mina armar åt varsitt håll och räta ut pappret.

Känner inget som helst behov av att gå upp, så jag ligger nog kvar en stund till.